Primadonnan

et här är min allra bästa vän. Just nu skäller jag lite för ofta på henne, mer än hon förtjänar. Det blir lätt så när tornadon sveper igenom huset här hemma och alla skriker på sina egna sätt.

Molly har varit med oss i nio långa år.
Från början var det bara hon och jag, ingen annan hund, inga barn. Vi hängde tillsammans jämt, överallt.

På uteserveringar, på fisketur, på tunnelbanor och bussar då jag hade henne med mig på jobbet under några år, salongens lilla glädjespridande maskot blev hon.
Vi gick på kurser, vi gick på stan, på NK (enda inomhusgallerian där hundar är välkomna ), överallt anpassade hon sig. Och alltid, alltid lika glad!

Vi kallar henne vårat bästa Blocket - fynd nånsin! 😉

Nu har både hon och Mio fått bli lite mer "hundar" sedan barnen kom, vilket bara gör dem gott. Det är bara det att tiden inte alltid räcker till för dem som jag önskar.
För att döva det dåliga samvetet får de fortfarande sova i sängen. Och det är både trångt och varmt vill jag lova.

Min fina älskade trofasta vän, jag hoppas vi har många friska år kvar tillsammans. ❤