Senaste veckan

... har bara rusat iväg, som vanligt.

Och vad har vi gjort? Hur mycket som helst men jag minns bara de senaste dagarna 😂 Allt går ju i ett.
Vi har hängt med vänner mest hela tiden och från i måndags tills idag har vi haft fint besök i huvudstaden från Göteborg.

Mysiga middagar och en dag på Gröna lund tillsammans.
Oliver åkte karusell, minibergbana med tåg och veteranbilar. Veteranbilar var en hit, dem vill han åka igen.

Idag kom pappan hem med en egen rutschkana och lyckan var total. Han åkte, dockan åkte, bilarna åkte och han vill gärna även se Wilmer åka.. Lilla tokstollen ❤  

Tankar i ord

Idag var vi på läkarbesök med Wilmer för att göra 6-månaderskontrollen. Han skrattade så det smittade av sig på farbror doktorn när vi kom och skrek så det skar i allas öron när vi gick. En typisk Wilmer 😊 Det var en lite övertrött kille helt enkelt.
Allting såg bra ut, såklart.
Vi pratade lite om barnsjukdomar och sådant lite allmänt och kom in på att Wilmer hade RS som nyfödd.

Efteråt sa K att han liksom har "glömt" det men att han blev plötsligt påmind när vi pratade om det. Det är väl så det är.
Men jag tänker på det varenda dag. Inte att jag på något sätt ältar det men jag blir påmind av så många olika saker. Även fast det bara var under en veckas tid så har det satt djupa spår, mer än jag trodde själv.

Jag känner både sorg över att min lilla bebis skulle få en sån tuff start i livet och en sådan djup tacksamhet att allt gick bra.

Det var första gången i mitt liv som jag ringde 112. Kvinnan i luren fick be mig att försöka tala lugnt och tydligt för jag svamlade såklart fast jag tyckte jag var kontrollerad. Medan vi väntade på ambulansen höll hon mig kvar i luren för att kunna instruera mig hur jag skulle göra om han skulle sluta andas.

Inne i akutrummet på Sachsska stannade tiden och samtidigt som det kändes som ett kaos av läkare som ställde massa frågor så kände jag mig helt paralyserad. 
"Hög puls, dåligt syreupptag, positivt RS". DÄR bekräftades det som egentligen redan förstått.
"Vet du vad RS innebär?" frågade en sköterska. Ja jag tror jag visste, det är något som man fruktar, redan som nybliven mamma till Oliver så skrämde de ihjäl mig på BVC.

Han inhalerades och en sond sattes in. Sedan blev vi inskrivna och visades upp till det rum som skulle vara vårt ett tag framöver.

De följande dagarna bestod av oro, väntan på provsvar och ovisshet om hur viruset skulle te sig på honom.
Två lungröntgen och jag vet inte hur många provtagningar fick han gå igenom. Han sov på mitt bröst hela nätterna.

På fredagen, två dagar efter att vi kommit in, kom K och avlöste mig så jag kunde få åka hem till Oliver några timmar.
Jag hann precis komma innanför dörren så kom samtalet om att Wilmer strax skulle flyttas till intensiven på Astrid Lindgrens då han blivit sämre.
Skuldkänslorna att jag lämnat honom brann i mig.

Jag vände tillbaka nästan direkt för att möta upp dem på Sachsska innan transporten till KS.
Bilden av Wilmers i den trånga transportkuvösen på väg in i ambulansen fick mig att bryta ihop totalt.
Det var så fruktansvärt fel.

Även fast det var oerhört jobbigt att vi hamnat på intensiven så kändes det på något sätt tryggt eftersom han nu var bevakad varenda sekund.
Jag stod länge vid hans sida när vi kommit dit och samlade mod till att fråga "han kommer väl klara det här?"

Familjerummen var fulla så jag sov i fåtöljer och i dagrummets soffa. Inte en chans att jag skulle lämna honom där.
Det var första gången sedan Oliver föddes som jag sov en hel natt, så slut av oro.

Det pendlade mellan att vara stabilt till att han behövde mer hjälp att andas och jag satt så mycket jag bara kunde vid hans sida. Höll hans lilla hand och pussade på hans lilla kind.
Emellanåt kunde jag sitta med honom i famnen men alla slangar överallt gjorde det svårt.
Jag stirrade mig blind på alla apparater och varje gång den larmade om minsta förändring rusade tankarna "nu förlorar vi honom".

Han kämpade i varje andetag och det där hemska slemmet som hela tiden bubblade upp ur halsen på honom, det var som klister. Jag torkade och torkade, ville bara ta bort det och jag hatade det där jävla viruset så jävla mycket.

Efter sex dagar, som känts som den längsta tiden i mitt liv, så började det äntligen vända, sakta men säkert. Syrgasen kunde tas bort och han kunde börja äta lite ur flaska igen.
Efter en vecka var vi tillbaka på Sachsska en natt innan vi skrevs ut.

Vår sjukvård här kan vi verkligen skratta oss lyckliga över. Sjukhuset är en trygg plats där man räddar liv men just barnintensiven var även en plats av ångest.

Jag pratade en hel del med en annan familj vars son låg inne tillsammans med Wilmer, även han i RS.
En morgon uppe i frukostrummet började jag prata med en gråtande mamma som väntade på en hjärtoperation på sin 2-åriga son. Fastän vi inte kände varandra så kändes det ändå så.
Hon sa "jag känner på mig att det inte kommer att sluta bra den här gången".
De orden har etsat sig fast i mig och jag tänker ofta på dem och ber till högre makter att allt gick bra. Det får jag ju aldrig veta.

Det var så många känslor den veckan, som kändes som en evighet.
Aldrig har jag varit så mycket i nuet, i varje sekund. Fast jag levde ändå inte.
Den eftermiddagen jag fick ett eget rum på KS tog jag en dusch, en lååång dusch. Jag duschade så länge så vattnet nästan tog slut på Karolinska.
Mitt rum låg på sjunde våningen och från duschen såg jag ut genom fönstret, ut över E4:an.
Det var mitt i rusningstrafiken och samtidigt som livet där utanför rullade på som vanligt så kändes det som att jag stannat upp där inne i rummet, min tid stod helt stilla. Det var en märklig känsla.

En vecka kan tyckas som kort tid, det finns de som vårdas i månader, år av andra skäl så jag ska vara glad att det inte var "värre" än så. Men det här var för mig det värsta jag hittills upplevt. Eller rättare sagt, hade i värsta fall kunnat bli.

På KS tog min pappa sitt sista andetag.
Jorden hade varit en fruktansvärt obarmhärtig plats om även min bebis tagits ifrån mig där.

Jaa.. som sagt, den veckan har satt många spår. Men i slutändan så tar ändå tacksamheten över.

Allt gick ju faktiskt bra!

Vilka fantastiska människor det finns på både Sachsska och Astrid Lindgrens. En av sjuksköterskorna satt med Wilmer i famnen en halv natt medan jag sov ute på soffan. Bara för att hon kunde och ville. Hon kallade honom lillprinsen på BIVA. Vilken eldsjäl.

Och ni mina vänner, som jag tror läser här, ni är guld värda. Varenda sekund fanns ni där och det var ni som gav oss styrka.

Om Wilmers reflux orsakades av lunginflammationen som RS:en gav vet jag inte och det spelar väl egentligen ingen roll.

Han är en pigg, glad och stark kille och det är det som betyder något.

Det är honom och hans storebror jag lever för.

Som jag älskar de här två ❤

Välkommen Nils

Idag åkte vi till Uppsala för att hälsa på K's syster med familj. Och för att få  träffa deras nya lilla familjemedlem Nils.
Nils var ljuvlig och när jag höll honom kändes det som igår både Wilmer och Oliver var sådär pyttesmå. Fast Wilmer känns ju numera som en klump i jämförelse med sin lillkusin.

Ikväll har vi ätit tacos och druckit lite bubbel. Svärmor är här och även min barndomsvän M stannade på middag.
Barnen sover och huset är för stunden alldeles knäpptyst.
Ja! Jag njuter.

Återbesöket

Igår var vi på återbesök på Sophiahemmet med Wilmer.

Hans kräkningar har inte blivit bättre. Inte det minsta. Nästan tvärtom.
Jag känner mig så uppgiven. Var helt säker på att vi skulle sitta där och ha blivit hjälpta för det var det läkaren lovade oss kändes det som.
Men det här med reflux verkar väldigt diffust. Och han har ju egentligen flera månader på sig att faktiskt bli bra ifrån det på "egen hand" innan det faktiskt blir något vi måste göra. Och det kommer det säkert göra, gå över.

Men det är så frustrerande att behöva byta kläder på honom minst fyra gånger om dagen. Att själv ständigt vara nedkräkt. Att ha nedkräkt golv, möbler. Men framförallt de gånger jag tydligt märker att han har ont av det, att det bränner i bröstet, som halsbränna, när han äter, vilket gör att han inte vill äta och skriker ännu mer.

Men upp i vikt går han, ordentligt, och det är jag innerligt tacksam för.
Det är inte så mycket mer att göra än att vänta. Jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan "varför han? Räckte det inte med att han låg så sjuk i RS när han var nästan nyfödd? Eller är det av det han fått detta?" Jag har läst mig till att reflux kan orsakas av lungsjukdomar. Jag kände mig nästan mer påläst än läkaren själv när vi satt där men ändå finns det inga svar.

Jaja. Han är en väldigt glad liten prick mellan alla spyor, min fina lilla kille. Och han har de där leende ögonen, precis som sin bror. 💙💙

Skyldig igen

Och den lilla ofredaren har dessutom mage att vakna kl halv 6.

Tre riktigt bra nätter med sömn fick vi, sedan var vi tillbaks igen.
Jag förstår inte varför den lilla ongen är så stökig om nätterna. Han är inte hungrig, bara klarvaken och ligger och snurrar runt och till slut blir han frustrerad och börjar vråla.
Denna morgon känner jag mig som överkörd av tåget fram och tillbaka.

Helgen som var blev en mor och dottermyshelg då K var i Jönköping med kompisar.
Jag och Oliver åkte på kalas några timmar och plötsligt var han sådär mammig och go igen. Annars är det bara pappa som gäller.
Det var skönt att få sakna sin andre hälft lite grann, vi är ju aldrig ifrån varandra, kan inte minnas när någon av oss åkte  bort sist.
Det var ett kärt återseende igår kväll, särskilt för Oliver 😊

Nu tvingar lilla skitungen mig att gå upp. Lika bra det för idag blir det full rulle igen.
Mio ska till veterinären nu på morgonen och ta bort tandsten, de söver honom och det känns alltid lite jobbigt.

Sedan får vi fint besök från Malmö hela dagen!

Mer barnrum

Och så Olivers rum!
Allt vitt rakt igenom med en och annan blå väggdekal.

Älskar att inreda och pyssla i barnens rum.
Nästa gång är det vårat sovrum som ska få sig en uppryckning.

Barnrum

Nu börjar Wilmers rum bli färdigt.

Ommålat, fondtapet och nya hyllor upp på väggen.
Bara en mörkläggande rullgardin som saknas..

En bra dag

Idag blev jag moster igen (alltså ingift, säger man moster då? ) till en liten pojke som är så otroligt efterlängtad 💙
Hur mycket jag längtar efter att få se honom ska vi inte tala om.

När man själv fått barn så blir det, såklart, ännu större när någon annan, närstående, får sitt lilla mirakel. Man känner känslan med dem, den där speciella lyckan just efter en förlossning.
Det är så oerhört stort.

Det får mig att känna att jag själv måste få uppleva det en gång till. Minst.

.......

Idag har vi hängt hos svärmor och Oliver har busat loss med sin tokiga kusin 😊
På vägen hem stannade vi till på Audi där K skulle visa upp bilen som strular lite.
Där har de ett litet lekrum som Oliver naturligtvis lekte loss i. Vi hittade honom rattandes i en gammal Wolkswagen kärra, överlycklig.
Hela rummet var uppbyggt som en liten verkstad, fast i miniformat.
"Din Bil" har fattat grejen, barn vill leka med saker som ser ut som våra, då är det intressant!

Innan läggdags tog jag och småkillarna ett bad. Ja, K hade aldrig fått plats i badkaret. Den ena skvätte värre än den andra och till slut var det fullt vattenkrig!
En härlig stund ❤

Vad hände?

Han där uppe måste ha hört mig igår.

Wilmer sov till tidigt på morgonen, alltså i stort sett hela natten i sitt eget rum. Efter lite mat somnade han om bredvid mig.

Kl halv åtta vaknade jag och kände att något inte var som det brukar. Ungen sov fortfarande bredvid mig!

K som oftast hamnar inne hos Oliver efter halva natten sov fortfarande, så även Oliver.
Knäpptyst var det. Inget jag är van vid 😉

Efter en stund kom Oliver intassande och ville mysa med lillebror och hundarna ❤

En bra start på en gråtrist regnig dag.
Efter frukosten mötte jag min chef på Djurönäset där jag arbetat lite till och från de senaste åren för ett möte om framtiden.
Nu har jag lite att fundera över!

Den här lilla tokern går loss på det mesta. Han liksom plöjer sig fram i livet med en rasande fart. Vad ska det bli av det lilla kraftpaketet?

Världssämst

Idag hade jag en dejt med en av mina bästa vänner.
Det var länge sedan och jag behövde det verkligen.
Wilmer var med och tyckte det var riktigt roligt att hänga på NK och äta lunch! Han pratade, skrattade och så det senaste han börjat med, gnagde mig i axeln med sin tandlösa lilla mun. Men det känns ändå vill jag lova 😉.

Olivers tillstånd är väl sådär. När han får alvedon och kan äta blir han i alla fall dräglig.
Men hans nya humör alltså. Jag förstår att man blir arg när man inte mår bra men vi är lite chockade. Vår snälla goa lilla pojke som visserligen har stark vilja annars, är numera ett litet monster.
Och det tar något helt enormt på krafterna.

Just nu är jag världens sämsta mamma. Jag är det.
Jag har skrikit på Oliver, något jag inte tycker man ska göra på sitt barn och jag har kokat av irritation mot Wilmer när han omöjligt ville somna. Så gör man inte.
Alla krafterna bara tog slut.

Jag ville ju bara ställa mig och baka en blåbärspaj i lugn och ro ikväll, göra något jag mår bra av. Men nu har jag ingen lust längre.

Tredje gången gillt

Idag åkte vi in till akuten med Oliver för tredje gången.
Även fast han gått åt rätt håll och börjat äta lite igen så ser tandköttet lika vanställt ut och blöder mycket så fort man kommer åt det.

Så imorse fick vi nog och K åkte in till Sachsska och sedan vidare till tandakuten inne i stan för en ordentlig undersökning. Där bekräftades det att han har en tandköttsinflammation, det som jag hela tiden trott och som den sopiga läkaren på närakuten kunde ha sett för en vecka sedan om hon bara tittat ordentligt!

Nu får han rätt behandling så nu håller vi tummarna att han snart är bra igen.

Det räcker liksom med sjukstuga nu kan jag känna.

En eftermiddag på stranden

Idag blev ännu en eftermiddag på stranden.
Oliver lekte i sanden och Wilmer doppade tårna i havet. Han var fascinerad av vattnet och varje gång det kom en våg skrattade han 💙

Oliver blir lite lite bättre för varje dag men tandköttet blöder fortfarande. Det gör så ont i mig att se.

Ikväll har vi haft grannarna över på middag, vi hade tänkt grilla men det är ju alldeles för varmt! Nej jag klagar inte.

Nu sover ungarna vi ska landa i soffan framför en film.

Fruktbröllop

Det är tydligen det vi firar idag, jag och min man. I fyra år har vi varit gifta. I vad som känns som för alltid har vi hängt ihop. I 12 år!

Som alla andra normala (?) par blir vi galna på varandra emellanåt och med två små barn och allt som hör till så prövas vi allt som oftast som både man och hustru och som föräldrar. Men vi verkar ju klara allt! ❤

Idag hängde vi nere på stranden några timmar, båda barnen sov i vagnen den första timmen så vi fick lite lugn och ro och kunde sitta i solen och få lite färg på de bleka kropparna.
Sedan var det full rulle igen.

Oliver är lite bättre idag, han åt mat för första gången på en vecka och jag fällde en tår av lycka, på riktigt.

När de somnat för natten drack vi rosé ute på altanen. Champagnen öppnade vi inte för vi var för trötta..

Trots en lite rörig dag så är det ändå den bästa bröllopsdan hittills eftersom våra fina killar finns här med oss.