Idag kom jag ihåg att knäppa en bild utöver det glittrande vattnet, där vi satt tre mammor med barnvagnar och myste.
Det är en lyx att ha detta som granne.
När vi filat klart tog jag en promenad till förskolan och hämtade Oliver. Han sken som en sol när jag kom och sprang skrattandes rakt in i min famn, älskade unge! När vi kom hem hängde vi hela högen ute i trädgården och den där lilla killen får mig att skratta mest hela tiden med sin tokiga påhitt. ❤
Kolmården med bus, bad, övernattning och tigrar och sedan en heldag ute i solen i trädgården toppat med besök av lillkusin Elsa med familj.
Livet leker för den här lilla mannen. Trots snor och hosta så lyser det ständigt bus och nya hyss i ögonen på honom.
Den lilla killen med det stora hjärtat ❤
..och det är verkligen vår!
Efter att ha lämnat Oliver på förskolan så promenerade jag ner till Grisslinge där jag mötte upp en vän.
Vi köpte varsin macka på cafét och gick och satte oss vid stranden.
Våra bebisar sov i vagnen och vi njöt av solen och pratade om livet.
Om jag hade kommit ihåg så hade jag kunnat lägga upp en bild med ett glittrande hav och en blå himmel som visade hur härligt det var. Men nu gjorde jag ju inte det.
Härligt var det i alla fall!
Idag åkte vi hem till svärmor för att hälsa på och för att träffa kusin Lowa och hennes föräldrar.
Vi gick en sväng till lekplatsen och Oliver ville som vanligt hellre gå och titta på lastbilar och bussar. Men lite gungande och bus blev det i alla fall.
Sedan gick vi hem och fikade tillsammans och kusinerna busade sol aldrig förr. Det är så himla roligt att se dem ihop, den senaste tiden har de så mycket glädje av varandra när de ses.
Vi lämnade svärmor med ett lite kaotiskt hem och med trötta och nöjda ungar i bilen.
Oliver var så uppspelt i timmar efteråt så nattningen tog sin tid. Det är omöjligt att inte sitta och skratta åt allt tokigt han gör.
Den här födelsedagen förtjänar ett eget inlägg!
Dagen startade på bästa sätt med att båda barnen sovit sig igenom stort sett hela natten och jag kände mig utvilad för en gångs skull. Tack för det ungar.
Efter frukost skjutsade killarna mig till Årsta där möhippan för min kusin hade sin början.
Det var en härlig dag med god mat, burleskdans och spa.
Jag lämnade gänget innan middagen för att åka hem och faktiskt fira min födelsedag med familjen.
Jag hade önskat mig pasta med räkor till middag. Och inte mycket mer än så. Bara att få vara med K, barnen och min mamma.
De uppvaktade mig ordentligt! Med skönsång när jag kom innanför dörren, tända ljus, vackra rosor, champagne och paket.
Och gissa vad som fanns i det allra största paketet?!
Min drömväska från Mulberry som jag kikat på tidigare.
Efter 12 år tillsammans och två underbara barn så var jag väl helt enkelt värd den 😊
Jag älskar den och kan inte slita blicken från den där den står på sin hylla.
Såklart att väskan toppade dagen men bara all extra tanke just denna dag gör mig varm i hela hjärtat.
Igår kom jag äntligen iväg på det otroligt efterlängtade Strong mama-passet.
Instruktören som hade passen när jag gick förra våren och sommaren har slutat, himla synd för hon gjorde dem verkligen roliga. Då var upplägget cirkelträning.
Igår var det inte riktigt så. Det var inte ett "Hej och välkommen tillbaka efter graviditeten"-pass direkt, snarare ett "nu ska jag köra skiten ur er"-pass för militärer.
Vi körde i lag och de första 25 minuterna var bara ben och rumpa och mina ben var som spagetti redan efter fem.
Jag hade ju inte behövt köra på fullt men jag var lite övertaggad kan man säga.
Jag mådde illa resten av dagen.
Hur min kropp känns idag ska vi inte tala om. Helt ledbruten. Jag har till å med ont i höftkulorna.
För att liva upp denna gråmulna regniga morgon så tände vi ljus och K ställde sig och stekte pannkakor. Det var uppskattat av den lilla herren i huset.
Den allra minsta herrn låg snällt i sin korg och jollrade med mjukisdjuren.
I eftermiddag ska vi lämna Oliver hos farmor några timmar och sedan ska jag och K (och en förhoppningsvis nöjd Wilmer..) på ett spännande möte!
Vi började denna fina dag med en långpromenad hela familjen.
Sedan sov båda barnen i en timme och vi fick lite gjort här hemma.
Efter lunch åkte vi ner till Gustavsbergs hamn och mötte upp några vänner som även de har två pojkar, i nästan precis samma ålder som Oliver och Wilmer.
Vi promenerade till en lekplats där grabbarna fick både gunga och åka rutschkana.
Men Oliver tröttnade ganska snart och vill gå bort mot centrum där alla bussar kom och gick. Han är så fascinerad av dem och kan stå hur länge som helst och titta och tjuta av glädje. Vad ska det bli av honom? ❤
Nu sover båda barnen och vi åt en sen middag, bara vi två. Ett glas vin blev det också. Nu ska vi se Ack Värmland på tv 4 play, jag som längtat så efter det igår men vi somnade båda i soffan vid nio...
Nu är det slut på att proppa i sig hormoner för min del.
Jag har gjort det i över 15 år, bortsett från precis innan och när jag väntade killarna såklart.
Jag har knaprat mina p-piller och känt mig nöjd med dem men nu när jag började igen efter det långa uppehållet så kände jag på en gång en massa psykiska förändringar i knoppen. Jag kände mig nedstämd och irriterad och den insikten hur snabbt hormonerna "tar över" i kroppen fick mig att vilja kräkas.
Och att ta bort det naturligaste som finns i en kvinna; ägglossning, som gett mig två fina barn, det är ju sjukt.
Så en morgon fick jag nog och slängde hela paketet och sa till K att jag kommer aldrig mer äta ett enda hormonpiller i hela mitt liv!!
Idag fick jag hem det här paketet, nyckeln till ett hormonfritt liv 😊 Eller ja, hormoner har jag väldigt gott om ändå men inga fler behöver tillsättas.
Man tar tempen varje morgon med en basaltermometer (en termometer med två decimaler) och för in resultaten i en app som läser in ens cykel och då vet precis när man har ägglossning och inte.
Ska börja imorgon!
Dag tre av inskolningen idag! Jag var bara med i två timmar fram till sovning och kom tillbaka först vid strax efter två då det var dags att gå hem.
Det hade gått så bra och när jag kom in på gården såg jag honom traska omkring med en lastbil i vardera hand. Mitt hjärta fullkomligt smälter för min lilla stora pojke.
Imorgon lämnar jag honom på morgonen och så får han gå full dag, dvs nio till tre.
Nätterna med Wilmer har blivit mycket bättre igen.
Men inatt var ett undantag, antagligen pga magknip och han vaknade dessutom kl 05.. åt och ville inte somna om. Jag kämpade, lät honom snutta på flaskan, försökte med nappen, pussade honom på kinden, allt för att få snooza lite till. Men icke.
Nu, när klockan ringt hundra gånger, DÅ passar det att somna sött. Själv är det bara att pallra sig upp för att börja förbereda mig och Oliver för förskola.
Att ha tider att passa när man har bebis är inge bra.
Lilla skitunge ❤
Jag sitter med bebis i knät och matar medan jag hör bus och skratt inifrån badrummet. Oliver och pappa tar en kvällsdusch!
Vilken härlig dag. Jag känner mig alldeles varm i hjärtat för att det har gått så bra.
Oliver började med att sätta sig och rita och la sedan beslag på alla lastbilar. De andra hade inte en chans. Hehe.
Där har han lite att lära.
Han åt helt okej men hade otroligt svårt att förstå att han måste sitta kvar på stolen och vänta på sina kompisar när han ätit klart.
Innan vi gick hem lekte han på gården, eller han promenerade tillsammans med en av pedagogerna bort mot skogen som gränsar till ett bygge där det var fullt av grävmaskiner, vilken lycka!
Ja just det, han sov bra ute i sin vagn också. Och jag kunde under timmen han sov promenera bort till centrumet för lite shopping (påfyllning av "leka ute -käder") och en lunch ute i solen. Bara jag, lunch, helt själv. Vilken LYX!!
Nu ska den trötta lilla förskolekillen strax gå och sova och jag ska lägga Wilmer i vagnen och gå ut på en lång skön kvällsprommis.
Jag tänkte skriva en sån där förlossningsberättelse. Inte för att jag vet om någon vill veta men jag gör det ändå, så får jag uppleva den själv igen 😄.
Min första förlossning med Oliver orkar jag inte ens tänka på. Bara att min förlossningsjournal var på närmare sex sidor jämfört med den senaste som var på en säger ju en del.
Efteråt sa jag som så många andra; aldrig igen! Men så fort jag blev gravid så visste jag att jag absolut ville föda barn igen. Minnet är tydligen kort ändå.
Alla omkring mig sa att andra gången blir lättare och jag bestämde mig för att så skulle det bli.
Knappt två veckor före BF fick jag små blödningar till och från och svagt molande mensvärk.
Jag antog att det var initialblödningar och började förstå att något var på gång.
Men dagarna gick och inget mer hände.
På lördag eftermiddag, nio dagar före BF, var vi bjudna på fest i Västerås för att fira min bror som fyllde 50 år. Och eftersom jag inte kände mer än innan så åkte vi.
På vägen tid hade jag starka förvärkar igen, så som det blev så fort jag satte mig i en bil den sista månaden.
Väl framme avtog det och vi stannade några timmar och jag tänkte inte så mycket mer på det.
På vägen hem började det igen, mer än innan. Mamma som var med frågade om jag ville att hon skulle följa med oss hem på en gång men vi kom fram till att det inte behövdes.
Jag kände att något var på gång samtidigt som jag ändå känt såhär några dagar och jag var lite smått irriterad på min kropp som bara "lurades". Så nä, åk hem du, här blir inga barn ändå.
När vi kom hem och jag kissat så kändes det bättre igen. "Jag var alltså bara väldigt väldigt kissnödig". Såklart.
Jag nattade Oliver och satt uppe en stund innan vi gick och la oss.
Strax före tolv vaknar jag av en kraftig värk. Jag byter sida och tänker att jag måste verkligen få sova men så efter bara några minuter kommer en till.
Efter en liten stund kan jag börja klocka värkarna som kommer som små hugg bak i ryggen, var 5-6:e minut.
Jag försöker väcka K som snarkar och sover djuupt och säger åt mig att försöka somna om. Jaha.
Bestämmer mig för att gå ner i köket och känna efter lite mer.
Jag känner mig fortfarande så osäker på om det verkligen är värkar jag har när jag ringer in till förlossningen, trots att jag faktiskt har kunnat klocka dem ett tag..
Min första förlossning startade med att vattnet gick, bokstavligt forsade så det var ingen tvekan när värkarna startade.
Barnmorskan på Södra BB säger att det finns plats för mig men att jag, efter att ha tagit en titt i min tidigare journal, har många timmars värkarbete framför mig hemma. "Ta en dusch och en Alvedon och försöka vila".
Något säger mig ändå att det inte kan vara så långt kvar för jag har en rejäl tryckkänsla nedåt. Men jag kan ju fortfarande prata mig igenom värkarna så jag lyder och börjar ändå med att ringa ut mamma som kommer på en halvtimme och tar sedan den där duschen. Som jag upplever sätter ännu mer fart på värkarna.
Nån alvedon tar jag inte men jag går upp och lägger mig och försöker vila. Gnäller lite för K att jag har rejäla värkar nu.
"Försök sova lite så går det säkert över" mumlar han. GÅR ÖVER?! Här ska inget gå över, jag ska ju föda barn. En annan hade väl blivit vansinnig om ens karl inte ville tro en men jag är så fokuserad på mig själv att det inte finns utrymme för det. Där och då börjar vattnet sippra smått och jag smyger ner och sätter mig i soffan tillsammans med mamma.
Nu har värkarna blivit så kraftiga att jag inte längre kan prata igenom dem utan måste andas och gå helt in i mig själv.
Jag minns att jag säger till mamma att jag vill ge mig själv en så fet smäll i ansiktet för att jag är så dum som utsätter mig för det här igen. "Vaaarfööör??!"
Jag ringer förlossningen igen och säger att jag vill nog komma nu. De säger att vi är välkomna men att vi får räkna med att bli hemskickade eftersom jag inte haft värkar mer än tre timmar och det antagligen inte hänt så mycket. Nu är klockan närmare 03.
Mamma väcker K som kommer ner alldeles yrvaken.
Min bb-väska står redan nere i bilen men K packar sin egen i all hast, som jag tyckte kändes som en evighet.
"Champagnen, har du sett den?" frågar han mig där jag står dubbelvikt över barnvagnen i hallen och tar en värk.
"Men skit i champagnen, nu åker vi!!"
Nästa fråga från min kära man:
"Är det kallt ute?"
"Men inte vet jag, tror du att jag varit ute och promenerat de senaste timmarna?!"
Framme på förlossningen möter vår gulliga barnmorska oss och vi får komma in på vårat rum.
På Södra BB är det lite hotellkänsla, allt känns så lugnt, belysningen är dämpad och relax-musik strömmar ur en stereo i ena hörnet.
Vi sitter och småpratar en stund och hon förbereder mig på att smärtan och intensiteten i värkarna kommer vara starkare denna andra gång.
Efter en stund sätter hon äntligen på ctg-kurvan. Jag kan inte fort nog hoppa ur kläderna för att få min " dom". Får vi stanna eller åka hem..
Hon säger direkt att mina värkar är så starka att vi utan tvekan kommer stanna kvar. "YES!!"
När hon sedan känner att jag är öppen sju cm så jublar jag av glädje! "HALLELUJA!"
Allt det värkarbetet har jag gjort alldeles själv hemma!
Jag väljer att använda lustgas, vilket jag avböjde förra förlossningen för att jag var rädd att må illa. Men det är ju en dröm! Jag svamlar lite mellan värkarna och även K får prova att suga i sig lite gas. Där ligger vi och skrattar mitt i allt!
Samtidigt sköter K min tens-apparat som jag använt sedan värkarna startade hemma.
När värkarna kommer och jag andas för mitt liv i lustgasen så sitter han och knappar utan bara helsike på tens:en, till slut så mycket att det börjar bränna bak i ryggen. Haha..Snacka om taggad.
Efter en timme kommer krystvärkarna och jag fortsätter att använda lustgasen, det är skönt att fokusera på den samtidigt som jag under värkarna klamrar mig fast vid K, som om det gäller livet och jag hör honom peppa "tänk intervaller älskling, tänk intervaller!"
Och det gör jag. Till slut vrålar jag i lustgasen, nej föresten, brölar som ett djur under varje värk.
Vattnet går helt strax innan han föds.
Det är som att min kropp sköter sig själv nu, en helt enorm kraft har tagit över och jag känner mig så närvarande, det känns som att jag föder barn med varenda liten del av min kropp. Det låter flummigt, jag vet, men så kändes det.
Och ut kom han, vårt andra lilla mirakel, sex timmar efter att värkarna startade och två timmars arbete på BB. Och han var så fin ❤
Jag brast inte en millimeter!
Sedan låg vi där de närmaste timmarna och bara njöt av vårat lilla mirakel och en del glädjetårar kom fram. Tänk att vi gjort det här tillsammans, ännu en gång!
Det här blev en lång berättelse. Och det kändes faktiskt som att jag fick uppleva den ännu en gång nu ☺
Snittblommor kan lyfta ett helt hem, älskar att ha dem hemma och särskilt tulpaner.
Igår fick vi inte mindre än tre vackra buketter!
Idag har vi firat påsk med våra familjer.
Vädret lät oss tända grillen och det blev en riktig festmåltid.
Oliver och hans goa kusin Lowa målade påskägg och hade riktigt roligt tillsammans, det är så mysigt att se dem ihop.
Oliver var, tandväxtvärk till trots, på hyffsat bra humör hela dagen. Bortskämd med en massa fina påskpresenter blev han också.
Nu sover båda barnen och jag har röjt köket och sitter med ett glas rötjut framför Lets Dance. Det är mitt första glas rött på ett år och det smakar så otroligt bra ska ni veta.
Idag har vi myst hemma hela dagen, bortsett från två promenader.
Den andra promenaden tog vi tillsammans med en vän som även hon är mammaledig och bor alldeles i närheten.
Vi tog med oss kaffe och fikabröd och solen sken när vi gick. Oliver fick promenera en bit och lyckades ramla i två lerpölar.
Efter halva promenaden började det spöregna. Från ingenstans!
Jag hade varken regnskydd till vagnen eller paraply så där stod vi i ett skjul utanför hennes lägenhet och tryckte i oss varsin chokladmuffins innan jag s p r a n g hem i regnet. Fy!
Hemma fortsatte vi vårt mys i babygymmet, alla tre.
