Drygt 12 år gammal fick min älskade taxflicka somna in. Jag hade hoppats på några år till med ditt busiga barnasinne och härliga humor men det blev inte så.
Det var det tyngsta beslut jag tagit men jag vet att det var det rätta för dig min vän. För risken att låta dig lida en enda dag ville jag inte ta. Du är värd allt. Du har gett mig så mycket de här långa åren. De första åren hängde vi nästan jämt tillsammans du och jag, på stan, på jobb, på bussar och tunnelbanor, på båtar. Och vi älskade det.
Sedan när vi flyttade till hus fick du en egen trädgård att njuta i. Och du fick Mio -som blev din bästa vän, din lilla flock. Barnen kom och vi blev en allt rörigare familj. Väldigt rörig emellanåt. Och Molly, jag har aldrig någonsin slutat älska dig sådär intensivt fast vi blev fler. Tvärtom. Och det tror jag att du kände.
De sista åren blev mer stillsamma, ibland mer än jag önskat. Men jag tror du var nöjd med det. Ni sov er igenom många dagar och du älskade våra promenader, som fick kortas ner något emellanåt då du inte alltid hade samma energi. Men din tokiga humor fanns kvar hela tiden. Du showade och charmade, kröp på magen och fick uppmärksamhet som du älskade.
Fina Molly. Jag förstod att något var fel sista veckan. Men aldrig såhär fel. Sista natten när du olyckligt låg nere på mattan och inte kunde ta dig upp på benen själv så bar jag dig upp och la dig i vår säng igen. Jag la mig i fotändan intill dig och strök dig över ryggen och vi somnade båda tätt intill varandra.
Jag är så tacksam över alla de fina år vi fick tillsammans. Jag kommer aldrig sluta sakna dig. Det kommer aldrig sluta göra ont helt och hållet. Men jag blir också varm i hjärtat över att just jag fick vara din matte. Att vi valde varandra och jag fick den finaste hunden och vännen i mitt liv.
Jag älskar dig Molly.
