En vacker vinterdag

Vi fick vänta länge på den riktiga snön den här vintern och nu kom den äntligen! Sedan hur länge den tänker stanna är en annan fråga men vi njuter till fullo av den just nu.
Många snow bob-promenader blir det (läs ett sjuj-kla träningspass för mamman och pappan)!
Den här helgen firar vi vår Wilmer som blev tre är i torsdags. Min "lilla" kille.
Idag gick vi på en härlig promenad i vintersolen innan det var dags för kalas no 1 med närmaste familjen. Jag är så tacksam att hans älskade mormor fick vara med och må bra idag.
Han blev inte nådigt bortskämd den lilla ongen.
Huvudpersonen ifråga bjöd på lite härligt treårstrots också mitt i allt 😅

Imorgon är det dags för kalas no 2.

Det gör ont

Det gör så ont just nu. Ett och ett halvt år efter att cancern slagit till fick vi att verkligen leva i, att ta vara på. Eller vi tar ju vara på allt nu med, mer än någonsin. Men strax före jul släcktes hoppet lite. Leukemin hann ikapp oss. Jag skriver oss fast det inte är jag som är sjuk. Det drabbar oss närmast anhöriga så otroligt hårt också. Livet pendlar mellan lyckan att vi fortfarande är tillsammans och sorgen, smärtan och förtvivlan att det inte är så lång tid kvar. Jag känner enormt mycket kärlek och samtidigt vrede inför det här livet.
Att veta att den för mig finaste människan på denna jord ska tas ifrån oss alla, från mina småkillar. Det sliter mig sönder och samman.
Om det finns någon rättvisa i denna värld, varför sker då det här?