Idag hade vi kalas för Wilmer. Tårta, bullar, kärleksmums, jättefina presenter och härlig familj och släkt!
Vid den här tiden för precis ett år sedan så hade förlossningen redan satt igång utan att jag fattat det. Kl 21 satt vi i bilen på väg hem från min brors 50-årsfest i Västerås. Jag trodde min falska ischias tagit en ny nivå, inte att det faktiskt var värkar. Så när vi kom hem avtog det i ett par timmar. För att sedan dra igång ordentligt och bara dryga fem timmar senare höll jag vår lilla Wilmer i min famn.
Jag har verkligen svårt att ta in att det gått ett år sedan. För det känns verkligen som häromveckan.
Jag kan inte låta bli att tänka på det med blandade känslor. Han kom till oss och inget är större än ett nytt liv. Så fick vi tre veckor i en lite rörig men lycklig bebisbubbla innan allt vändes upp och ner. Det där avbrottet, veckan när vi helt abrupt avbröts i vårt trygga mys där vi höll på att lära känna varandra, där hans rätta plats var i min famn.
När vi kom hem igen fick vi ju fortsätta där vi slutade men något i mig hade gått sönder litegrann. Den där sorgen och maktlösheten att man som mamma inte kan skydda sitt barn från hemska saker i livet. Det gör en mer skör än någonsin.
Det första året blev stundtals väldigt tufft för vår lilla kille.
Min älskade lilla prins. Nu börjar ditt liv på riktigt ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar