Sitter i soffan efter en lång dag, den sista dagen av upplärning tillsammans med min chef. Nu får jag klara mig själv.
Det känns jättespännande att anta den här utmaningen, givetvis känner jag lite press hur jag ska klara av och framförallt hinna med allt. Men det är bara att göra det bästa.
För mig kom det här erbjudandet helt rätt i tiden även fast jag egentligen från början inte tänkt att jag skulle börja jobba riktigt såhär tidigt, jag hade tänkt att Wilmer skulle bli minst ett år i alla fall.
Men eftersom detta är på halvtid och till viss del väldigt flexibelt så innebär det ju i framtiden att jag faktiskt kommer få mycket mer tid med båda mina småkillar.
Och efter att ha varit mammaledig i över två år utan att jobba mer än något extrapass då och då så kan jag ju säga att jag faktiskt längtar ut i arbetslivet som bara den, att få vara jag, att få kollegor omkring mig och att få prestera på ett annat plan. Och att faktiskt få tänka klart en hel mening.
Jag älskar kaoset som uppstår här hemma ibland också och jag älskar att prata bebisbajs och tandsprickning och nu kommer jag att uppskatta det ännu mer.
Det bästa med att vara borta på jobbet en hel dag är ju att få komma hem till sin fina familj igen.
K kom hem från en fem dagars konferens nu i eftermiddags och samma sekund han klev innanför dörren så insåg jag att GUD vad jag saknat min man!! ❤
För en av oss var det bara att pallra sig iväg på föräldramöte på förskolan medan den andra nattade.
Pappan gick på möte och båda barnen somnade direkt så jag drog vinstlotten 😆
Föräldramötet tog två timmar så nu väntar jag på min saknade karl och en smarrig pizza.
Under tiden gör jag veckans handling på Mathem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar