Det känns att en första fas med Wilmer gått mot sitt slut. Vi har kommit till att allt faktiskt känns mycket lättare, självklart beror det mycket på att refluxen upphört och att han börjat sova på nätterna. Men även den här känslan att vår bebis börjar bli en stor bebis, snart en pojke.
Det känns så himla skönt och så blir jag såklart samtidigt lite vemodig.
Men nu välkomnar vi en ny fas, en fas där bröderna får mer och mer behållning av varandra, en fas där vi kommer ikapp livet litegrann och där många saker är lite lite enklare.
Och Oliver, han är i en så härlig ålder där jag bara vill stoppa tiden litegrann.
Att jag börjat jobba känns också som ett litet andrum. Jag är noga med att även vara mammaledig och få vara med Wilmer om dagarna, så som jag var med Oliver.
Idag kunde jag i alla fall passa på att jobba en timme hemifrån medan han sov ute i vagnen.
Sedan var det dags för träning med pt på nya gymmet och det kändes bra fast jag kommer nog mestadels gå på pass och inte stå och pressa i gymmet, om jag känner mig själv rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar