Kalas

Tänk att vår lilla kille blir två år om några dagar. Tycker det var nyss han hade ettårskalas! Eller han föddes ju nyss!

Det blev ett jättemysigt kalas idag med fina vänner, massa bus ute i solen och tårta och annat gott. Oliver verkade mer än nöjd med dagen och stupade i säng efter en dusch. Och vilka fina presenter han fick.
Vi är lyckligt lottade med så många fina vänner omkring oss.

Och mer firande med fina vänner blir det i veckan.

Nu sover båda barnen och jag sitter i soffan och känner mig inte ens trött, trots dagen som varit.
De senaste två veckorna har jag snittat på fyra-fem timmars sömn igen, inte sammanhängande. Ett uppvak i timmen.
Trots det känner jag inte ens trötthet längre, bara en oerhörd uppgivenhet. Jag tycker jag gör allt jag bara kan för att ge Wilmer de bästa förutsättningarna för en god sömn.
Det är väl en "fas" (jag börjar avsky de där faserna! ) som självklart tar slut någon gång.

Att han kräver 100% stimulering och uppmärksamhet dygnets alla vakna minuter gör det inte lättare just nu.

Men när han somnat i min famn på kvällen så får jag så ont i hjärtat, så dåligt samvete för min frustration. För då ligger han där, alldeles lugn och trygg i mina armar, den vackraste lilla bebisen i världen som jag inte riktigt kan förstå mig på men som jag älskar gränslöst.