Igår var vi på återbesök på Sophiahemmet med Wilmer.
Hans kräkningar har inte blivit bättre. Inte det minsta. Nästan tvärtom.
Jag känner mig så uppgiven. Var helt säker på att vi skulle sitta där och ha blivit hjälpta för det var det läkaren lovade oss kändes det som.
Men det här med reflux verkar väldigt diffust. Och han har ju egentligen flera månader på sig att faktiskt bli bra ifrån det på "egen hand" innan det faktiskt blir något vi måste göra. Och det kommer det säkert göra, gå över.
Men det är så frustrerande att behöva byta kläder på honom minst fyra gånger om dagen. Att själv ständigt vara nedkräkt. Att ha nedkräkt golv, möbler. Men framförallt de gånger jag tydligt märker att han har ont av det, att det bränner i bröstet, som halsbränna, när han äter, vilket gör att han inte vill äta och skriker ännu mer.
Men upp i vikt går han, ordentligt, och det är jag innerligt tacksam för.
Det är inte så mycket mer att göra än att vänta. Jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan "varför han? Räckte det inte med att han låg så sjuk i RS när han var nästan nyfödd? Eller är det av det han fått detta?" Jag har läst mig till att reflux kan orsakas av lungsjukdomar. Jag kände mig nästan mer påläst än läkaren själv när vi satt där men ändå finns det inga svar.
Jaja. Han är en väldigt glad liten prick mellan alla spyor, min fina lilla kille. Och han har de där leende ögonen, precis som sin bror. 💙💙
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar