Det gör så ont just nu. Ett och ett halvt år efter att cancern slagit till fick vi att verkligen leva i, att ta vara på. Eller vi tar ju vara på allt nu med, mer än någonsin. Men strax före jul släcktes hoppet lite. Leukemin hann ikapp oss. Jag skriver oss fast det inte är jag som är sjuk. Det drabbar oss närmast anhöriga så otroligt hårt också. Livet pendlar mellan lyckan att vi fortfarande är tillsammans och sorgen, smärtan och förtvivlan att det inte är så lång tid kvar. Jag känner enormt mycket kärlek och samtidigt vrede inför det här livet.
Att veta att den för mig finaste människan på denna jord ska tas ifrån oss alla, från mina småkillar. Det sliter mig sönder och samman.
Om det finns någon rättvisa i denna värld, varför sker då det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar