Jag är tillbaka

Det blev ett långt uppehåll. Nästan ett år!
Det hände så mycket, först bra saker, och jag hann liksom inte skriva med allt vad livet innebar runtomkring.

Sedan hände något som inte fick hända. En mardröm. När någon i ens familj blir allvarligt sjuk får livet ett avbrott. Jag kunde inte förmå mig att skriva, jag orkade knappt andas själv emellanåt.

När sommaren var som allra vackrast kämpade en av dem jag älskar mest för sitt liv inne på ett sjukhus.

Den fantastiska sjukvården hjälpte oss tillbaka och att vinna tid.
Jag är samma människa men ändå inte.
Kanske orkar jag skriva mer om det en dag. Jag inser mer än någonsin hur viktig vår tid är här på jorden. Att livet pågår som allra mest, precis just NU. Och jag älskar innerligt, med varje liten cell i min kropp.

I vår vardag rullar allting på med våra två vrålbusiga killar som hunnit bli 2 och 3,5 år! MAJ GAD var tog tiden vägen?
Wilmer har börjat prata och de två bröderna röjer, härjar, slåss (läs brottas) och skrattar sig igenom dagarna. Precis så som jag föreställt mig hur det skulle kunna vara att ha två pojkar.
Hela helgen har vi åkt skridskor och hockeypappan K har sakta men säkert väckt ett stort intresse hos Oliver som verkligen blivit duktig! Med duktig menar jag att hans tålamod tränas och hans mod och självkänsla får honom att verkligen tycka det är roligt. Och jag är såklart löjligt stolt, det får man vara 😊

Där står han, min lilla kille med sin stora klubba!

Även lillbrorsan Wilmer, som inte alls är en så liten bror längre, skjuter ordentliga slagskott. 💙