Nattskräck?

Äntligen sitter jag ner, själv, för första gången idag.
En smidig nattning av Wilmer, efterföljt av en mer långdragen nattning av Oliver som var på sånt där kärleksfullt bushumör. När jag sjungit klart för honom låtsas jag sova men det går sådär när han ligger precis intill mitt ansikte och plirar med sina stora blå ögon. Så rabblar han upp hela familjen; "mamma.. pappa.. Olli.. bebbe!" om och om igen. Omöjligt att inte le åt honom då. Älskade unge.

När han väl somnat hann jag knappt ner förrän Wilmer vaknat och gallskriker. Att han skriker då och då är ju inget nytt men nu känns det som att vi hamnat i någon sorts fas av nattskräck. Jag läser att det uppkommer först i tvåårsåldern men jag är ganska säker på att det var det Oliver hade under en period som tiomånadersbebis.
Att lugna en så ledsen och upprörd bebis är inte lätt men till slut somnade han tryggt om i min famn.
Får se hur länge jag får sitta här nu..